I ett nattsvart sömnlöst Oslo
Det händer så mycket i mitt liv just nu och det är så mycket planering och jag får huvudvärk av att bara tänka på allt så senaste nätterna har jag varit ganska mycket vaken, vaknade vid 6 eller 7 imorse och somnade väl aldrig riktigt igen förrän 10 minuter för klockan ringde, typiskt. Men inatt är det något annat som håller mig vaken..
Jag fick det tråkiga beskedet att en av mina tidigare chefer valt att avsluta sitt jordeliv. När hon slutade som min chef kom det för mig väldigt plötsligt, ena dagen var det helt normalt och nästa hade jag en ny chef. Jag förstod kanske inte riktigt då hur mycket hon skulle betyda för min egen chefsposition och jag minns att jag vid mer än ett tillfälle var irriterad över saker hon gjorde. Saker som när jag själv senare hamnat i liknande situationer har förstått helt och fullt varför hon gjort. Bara därför att man måste, bland annat för att det alltid finns en högre chef som bestämmer mer än du själv.
Flera gånger i veckan så hör jag mig själv säga "Jomen så ska vi göra för det lärde NN mig att man ska" eller "Nehej men NN sa att man skulle göra så".
Så är det det där med att alltid göra och säga det man tänkt att man vill göra eller säga till eller för personer. Jag har länge tänkt att jag ska ringa henne eller skicka ett mail och säga att jag saknar henne och att jag tyckte att hon gjorde ett bra jobb och att jag förstår att hon gjorde som hon gjorde. Men det gjorde jag aldrig. Varför gör man inte bara det, varför får man inte tummen ur? Det är så kliché så att säga att det är kliché blir kliché men jag vet två saker säkert i natt och det är att pengar, saker och personer runt dig gör dig inte lycklig, det är det bara du själv som kan göra, det andra kan bara piffa till och gör det du har tänkt att göra när du har tänkt att göra det, för helt ärligt, om en timme så kan det faktiskt på riktigt vara för sent.
//Cecilia - Tänker på er mina nära, kära, vänner och bekanta
Jag fick det tråkiga beskedet att en av mina tidigare chefer valt att avsluta sitt jordeliv. När hon slutade som min chef kom det för mig väldigt plötsligt, ena dagen var det helt normalt och nästa hade jag en ny chef. Jag förstod kanske inte riktigt då hur mycket hon skulle betyda för min egen chefsposition och jag minns att jag vid mer än ett tillfälle var irriterad över saker hon gjorde. Saker som när jag själv senare hamnat i liknande situationer har förstått helt och fullt varför hon gjort. Bara därför att man måste, bland annat för att det alltid finns en högre chef som bestämmer mer än du själv.
Flera gånger i veckan så hör jag mig själv säga "Jomen så ska vi göra för det lärde NN mig att man ska" eller "Nehej men NN sa att man skulle göra så".
Så är det det där med att alltid göra och säga det man tänkt att man vill göra eller säga till eller för personer. Jag har länge tänkt att jag ska ringa henne eller skicka ett mail och säga att jag saknar henne och att jag tyckte att hon gjorde ett bra jobb och att jag förstår att hon gjorde som hon gjorde. Men det gjorde jag aldrig. Varför gör man inte bara det, varför får man inte tummen ur? Det är så kliché så att säga att det är kliché blir kliché men jag vet två saker säkert i natt och det är att pengar, saker och personer runt dig gör dig inte lycklig, det är det bara du själv som kan göra, det andra kan bara piffa till och gör det du har tänkt att göra när du har tänkt att göra det, för helt ärligt, om en timme så kan det faktiskt på riktigt vara för sent.
//Cecilia - Tänker på er mina nära, kära, vänner och bekanta
