Ett inlägg som jag skrev, kanske en natt som denna, för ungefär 2 år sedan.
Visst är det lustigt det där med att när man tar bort något/någon ur sitt liv så kommer något annat in. Idag till exempel så bestämde jag mig för att göra något riktigt konstigt.. och det var att fråga en kille jag träffade för ett tag sen vad som gick fel. Jag ville jättejättegärna veta för jag tycker bara att allt som haft med killar att göra i år har varit så himla konstigt, liksom superseriöst fast superoseriöst samtidigt och jag fattar ingenting. Så jag bestämde mig för att skicka ett mail och fråga helt enkelt, ett som inte var anklagande på något vis, man har ju rätt att ändra sig (jag ändrar mig angående saker hela tiden, eller jag bestämmer mig väl aldrig, det är kanske mer där det ligger i mitt fall). Fick inget svar och jag tyckte att det var lite fånigt och tänkte att ja, men då är det ju helt poänglöst att ha varandra på FB, ganska awkward t.o.m, jag vill bara ha folk där som jag kan va på hur mycket jag vill utan att det blir konstigt. Så tog bort honom, fem minuter senare så fick jag mail från personen som nämns senare i inlägget, den enda person (läs kille) jag någonsin tyckt om på vad jag skulle vilja kalla "rätt sätt". Ett jättegulligt mail. Så ut med det gamla in med det nya, fast åt andra hållet, ut med det nya in med det gamla. Nu ska ju såklart inte det gamla ha någon plats i mitt liv, det vill inte det gamla själv heller men det var trevligt.
Jag hoppas att jag ska gå med en kaffekopp i handen (fast att jag inte ens dricker kaffe) och titta ner på mina skor (som såklart är supersnygga) och gå runt hörnet på ett hus (kanske ett höghus i någon cool storstad eller någon mysig europeisk mindre stad), råka gå in i någon och spilla kaffe över mig och den personen, skämmas jättemycket och titta upp och bara veta att "Oj, där var du".. Men det har aldrig hänt och jag tror inte att det kommer hända. På ett vis så känns det som att jag efter första helgen i februari när jag tog ett av de viktigaste besluten i mitt liv, så långt, skönt att släppa bilden av att det ska vara så för jag vet nu av erfarenhet att när det klickar från första sekund och man blir ihop utan att vara ihop och utan att känna personen för fem öre så går det åt helvete. Jag har en lite sundare bild av hur det ska vara, jag tror att man kanske kan bestämma sig för att vara med någon som man tycker jättemycket om.. och så kanske man plötsligt älskar den personen för att man vet att det är en person som vill vara där och du vill också det. Jag tror att det är bättre än att man tror att den andra personen måste vara där för annars dör man.
Jag vet att jag älskar en enda person på rätt sätt, inte ens när jag var kär i honom gjorde det något (jo det gjorde det, men jag överlevde varje gång och tyckte att det någonstans var rätt) att han var tillsammans med någon som inte var jag, för jag ville det bästa för honom (och han det bästa för mig) och det bästa för honom, och mig, har aldrig varit att vara tillsammans. Så vill jag älska personen jag ska gifta mig med. Älska jättejättemycket och vilja göra vad som helst för, utan krav och utan svartsjuka men med massor av förtroende och respekt. Tyvärr så tror jag att min tro på att det ska hända försvann någon gång natten till den 14:e januari när jag insåg hur jävligt folk faktiskt beter sig och sen fick jag det bekräftat i april när jag fick veta att killen som jag var dödsförälskad i i två år (som sista gången vi träffades hade mage att säga att han nog skulle vilja gifta sig med mig om några år men inte kunde lova något, what?) faktiskt hade minst två andra halvflickvänner samtidigt. Dessutom påstår han att vi har varit tillsammans, på riktigt, när då undrar jag?
