En person som jag inte vill vara
Ja, då var vi där igen. Jag vaknade efter fyra timmars sömn och har nu varit vaken i två timmar och bara varit inne i mitt eget huvudet och hittat på saker som jag inte vet något om. Att försöka sig på att utlämna sig själv och sina känslor, i hopp om att den andra personen ska tycka om det den ser, det är det svåraste som finns för mig. Utan att det blir för mycket eller för lite. Så kommer bagaget och knackar på och gör klart att det spelar ingen roll hur mycket man försöker lära sig att lita på män så går det inte. Och det är ju inte nödvändigtvis så det är, det kan ju bara vara gammalt skit från någon som inte var bra nog som hänger kvar. Men hur vet man skillnaden? Hur vet man skillnaden på vem som bara är lite obetänksam och osäker i en potentiell ny relation och vem som är en beräknande psykopat? I den fula verkligheten så är det väl tyvärr så att man inte vet det förrän man har provat. Men jag orkar inte prova och prova och prova. Det gör ont. Och jag har inte tid, att ha ont, det tar upp för mycket tid. Men framför allt, hur gör man för att inte hata sig själv när man själv blir en psykopat? När man blir en psycho bitch för att man är livrädd för att bli sårad. När man blir en person som man absolut inte vill vara och som ingen annan heller vill vara med. Hur klarar man att behålla kärleken till sig själv då? Kärleken till den viktigaste personen i sitt liv, kärleken som man är så bra på att spotta på, trampa på och kanske till och med spy på när det är riktigt plågsamt. Jo, tydligen så berättar man för spegeln varje dag att man är bäst i världen. Jag får testa.
