PMS
Mens ja.
Att vakna och allt bara är helt åt helvete och man vet, nej inte tror, man VET helt säkert att alla i hela världen hatar en och ömsesidigt hatar man hela världen tillbaka. Man är illamående och vill bara sparka och slå och skrika och spy rätt ut eller bara somna om igen och vakna några dagar senare, men det kan man inte för man har ett liv att upprätthålla, ett liv som är helt meningslöst. Men så kommer man på att "Aha! Jag har PMS! Det kommer gå över om en till två dagar! Woo!" och sen så tänker man, fan tänk om det inte gör det, jag är bara deprimerad, jag ska bara ligga här för resten av livet, det är ingen idé med något annat. Hur i helvete kan det vara så att man tappar allt vad självkänsla heter dagarna före mens? Allt man byggt upp genom ett helt liv? Men framförallt varför?? VARFÖR ska man behöva ligga i fosterställning och äta chips och vänta på att liemannen ska förbarma sig över en, bara för att man ska ha mens? Är det OK? Nej, det är det fan inte. Fy fan vad förbannad jag blir!
On a different note så har jag hittat den här förtjusande bilden (på Bark boxs fbsida), om jag bara tittar på den länge nog och äter nog mycket chips och banan så kan det hända att jag överlever den här gången också!
Åt kantarellsmörgåsar till middag, rekommenderas varmt för både pmsare, mensare och ickemenstruerande människor av alla de sorter.
