Hur fan överlever ni?
Sist jag ställde den frågan till någon så fick jag ganska snart veta att: Det gör man inte, för han orkade inte mer. Jag vill orka men jag vet faktiskt inte hur jag ska klara av det. Jag hatar att bo här som jag bor, det borde jag ju ha förstått, vad fan ska jag i en äcklig brittisk liten håla att göra!?
Jag vet ju att jag lever på vackra saker, byggnader, människor, blommor, god mat, här finns inget av det. Jag har inget djur, jag har ingen av mina bästa kompisar, jag har ingen i min familj och allt är fult. Men jag skolan, jag vill ju jobba med sånt och det finns nästan inga sådana utbildningar och de som finns ligger antingen på ännu värre ställen eller vägrar svara mig!
Det senaste två dygnen har jag rökt två ciggpaket, druckit ett glas apelsinjuice och ätit en cheesecakebit och en banan. Det enda jag kan ta mig för att göra är att röka, lyssna på klipp på sr.se och googla min utbildning på alla möjliga tänkbara sätt.
Att vara känslomänniska och så snäll som jag är är antagligen den värsta kombination någon kan bli född med. Jag hatar att vara såhär öppen och sårbar, det är min absolut svagaste sida och jag blir förbannad på mig själv för att jag låter saker bli såhär illa. Jag mår illa. Andreas sa att alla han känner i stort sett har precis samma problem som mig, men det hjälper ju inte mig att alla andra har det jävligt, jag vill inte att någon, inklusive mig själv ska ha det jävligt men jag känner mig faktiskt som världens mest misslyckade människa. Jag ska alltså tydligen inte klara av att vara i ett europeiskt land och studera något som jag verkligen vill därför att jag är oälskad, av en enda person? Åh vad jag blir arg, ledsen och besviken på mig själv!! Det som gör mig ännu mer arg ledsen och besviken på mig själv är också att jag inte kan förmå mig att hata honom, bara mig själv! Och den ekvationen säger ju tyvärr en del om dagsformen.
Nej, det måste bli ändring och det jävligt fort.
